trulsdotter

Igår var det då ett år sedan jag tog Jacquard på foder. Då bestämde vi ingen sluttid på när jag skulle lämna tillbaka honom. Planen var väl att jag skulle ha honom mina två sista år på ponny, innan vi skulle bestämma något.
Så vi körde på, jag tog en dag i taget och tänkte inte så mycket mer på det, två år är en lång tid.
Med tiden hittade vi varandra mer och mer och ångesten över att han inte var "min" häst började komma, allt vart så mycket svårare eftersom hans ägare hade flyttat sin nya häst i samma stall + att hans medryttare fortfarande red honom en gång i veckan.
Anledningen till det var för att hon tyckte om honom så mycket, jag var tacksam över att få ha honom så det var mer ett "tack" än ett behov. Men saken var den att hon skulle få ta en westernlektion på honom en dag i veckan, men vad jag kan minnas vart det inte en enda lektion, jag visste knappt vad hon gjorde eller hur hon red honom. 

Det gjorde allt så mycket svårare, att hela tiden känna ögon i nacken (fast att det inte var så) och hoppas på att dem inte tycker att jag skulle hantera honom helt idiotiskt. 
Jag skulle helst rida utan nosgrimma, om den fanns där skulle den sitta lös och jag skulle tränsa på ett speciellt sätt osv. 
Jag kommer ihåg att han fick ha en pullarnosgrimma på sig på våran första tävling, han ansträngde sig lite och andades ganska tungt. Tydligen var det för att jag hade pullarnosgrimma...
Medryttaren följde även med på våra första utetävlingar, då han har problem med transporter, så vi lastade och gjorde allt på hennes/deras sätt, trots allt dem som kände hästen bäst.
Det gjorde mig osäker, allt vart sån stor grej.

Tiden gick och sommarlovet kom, gav mig en anledning att rida "min" häst själv alla dagar i veckan, det var en otrolig lättnad. Ägaren flyttade även sin nya häst på bete, därav försvann kontakten helt med Jackens gamla medryttare (hon red nämligen ägarens nya häst väldigt mycket). 
Nu började vi köra helt på vårat sätt, vi blev bland annat av med hans transportproblem.
Nu går han in på 4 sekunder när det förut kunde ta en timma, han stå kvar i transporten längre och man behöver inte kasta sig ut så fort bilen stannar.  

Mitt band med honom blev starkare och en dag insåg jag hur mycket han betyder för mig, den dagen är en annan historia. Jag insåg också att det var hans medryttare som hade styrt och ställt ganska mycket, hans ägare visste att han inte kunde ha det bättre än hos mig och hon gillade mina metoder.
Hon fick ofta tårar i ögonen när hon såg oss två ihop, som på tävling, träning eller som när hon hittade oss två ute på youtube.
När han sedan fick stå på bete granne med hennes "nya" häst sa hon något till mig som kommer att betyda mycket. Hon sa öga mot öga att jag skulle få ha honom så länge jag ville och att han är till salu till mig, alltså att jag får köpa honom precis när jag vill.
Det är hennes ögonsten jag har, vet inte hur många år hon haft honom men jag litar på hennes ord, jag snarare lever på dom.

Samtidigt kan jag inte sluta vara nervös varje gång hon ser oss på någon tävling eller träning, kan inte hjälpa det. Det måste vara efter min förra foderponny som kom att betyda allt för mig, som jag fick ett sorgligt slut med. Massor med löften som de inte kunde hålla, massor med skitsnack och lögner. Det gav mig ett sår djupt in i hjärtat som aldrig kommer att läka, en saknad som jag kommer få leva med livet ut.
Men tack vare Jacquard kan jag leva med såren, han var mitt hopp som kom för ett år sen. Därför måste jag lita på orden, och därför tror jag på dem... 

 
Vart jag egentligen ville komma med det här inlägget var att jag håller på med en bildserie från vårat år ihop, som ni märker är jag en ganska känslosam person och texterna kan råka bli liiite längre... ♥