Till Minne av Anders Tillberg
Ja vart ska man börja? Kanske för cirka 6 år sen då man började rida för dig. Det var såå coolt, och så fruktansvärt läskigt, alltid var man lika nervös! Jäkla gubbe asså, men oj som man red, ALLTID till 110%. Säger som mina kära vänner, du lärde så många att ingenting var gratis, att det inte var någon dans på rosor att verkligen rida. Det var och ska vara jobbigt, tills man kom till stadiet då man verkligen dansade med sin häst...
Egentligen var du inte snål med beröm, bara det att du gav den när man verkligen förtjänade det. Och när du väl berömde, tog man åt sig mer än någonsin, det gjorde hela ens vecka! Du var speciell, funnits i hästvärlden i över 50 år, hjälpt ekipage upp till höga nivåer, du är som en ridbok man bara behöver slå upp för att få veta svaren... Och du valde din sista tid på våran ridskola, du valde dina sista år att lära oss omöjliga ungdomar vad ridning innebar... Det fick ta sina år, men aldrig gav du dig och som nu i slutändan visade det sig att vi inte var så omöjliga trots allt, kolla bara på hur många SJUKT duktiga ryttare det finns nu idag tack vare dig. Tack <3
Du var gubben som höll sig till den gamla lite tuffare ridstilen, tyckte det mesta nytt idag bara var trams! Många gånger höll jag inte med dig, många gånger var du pain in the ass, jäkla gubbe, usch ibland var jag inte glad på dig! Men oj så många gånger du trott på mig, berömt mig och hjälpt mig genom mina år med mina hästar.
Jag har också hört mycket om dig från min äldre syster, Lina. Hon red för dig mycket, och hon såg dig rida. Tamigfan kunde gubben rida, synd att jag aldrig fick se det, men jag tvivlar inte på det.
Evaa på Dixie under Anders clinik "gångarter" han höll på ridskolan.
Du blev sjukare och sjukare, det märktes på dina träningar under det senaste året. Det gav inte lika mycket längre som det en gång gjorde, kan tänka mig att du var bättre privat då, men i grupp var det aldrig samma sak längre.
Det du sa om Jacquard i början var "Ja, det är väl aldrig någon som ridit dressyr på den där hästen" (han kände till honom sen tidigare).
Åh vad jag önska du kunde se oss nu, hur långt vi kommit, hur fin han blivit.
Det finns MÅNGA miljoner minnen med den här gubben, alla lektionen, blod svett och tårar! Mycket skratt, ingen slår hans humor :') Hahha den gången då han råkade skrämma ALLA hästar med sin röst xD Eller alla gånger han skällt ut oss.. Min bockserie på Viola.. Eller att han envisade sig med att kalla min lillasyster för rumpnisse. haha han var för skön. :)
Vila i frid nu, gubbjävel ♥
Svar på kommentar
1. Jag kan nog skillnaden på när en häst bockar eller enbart sparkar bakut. Du kanske aldrig sätt kombinationen utav de två delarna? Haha ja han gjorde det bara en gång, men fortfarande en bockning ;) 
Jag tycker det här ser ut som om han ska bocka, right?
2. Visst vi kommer kanske lite nära men att jag ska rycka i honom ser jag inte? Dock har jag ett stöd i handen då han har hackamore och dessutom hänger sig lite.
Den här hästen är ganska känslig då jag tror att största anledningen till att han bockade var att han rev hindret med bakbenen. Känner en annan häst som alltid fick fnatt ett tag efter hindrerna om han råkade riva (Miramis).
Sen ger jag honom två slag eller skulle kalla det mer "markeringar" på hindret innan, visst kanske ser lite brutalare ut än vad det faktiskt är pga filmningen så jag förväntade mig inget annat än att ngn skulle reagera. Men ärligt talat skulle jag aldrig ge ett onödigt slag, så kan det vara så att den här hästen behöver lite övertalning ibland? Kul att man kan kommentera utan att veta fakta.
Men alla får tycka precis vad dom vill så länge man står för det enligt mig då :)
Fire fighter fly
Hände en liten olycka idag...
Efter lektionen ställde jag prisen på gången, med bara grimskaft hängande framför. Jag pratade med Ebba samtidigt som jag stod bredvid Prisen.
Vi pratade lite om dagens lektion, lite om våra hästar och hur humöret kan påverka så mycket i ens ridning, var med andra ord helt inne i samtalet...
Det som hände gick riktigt jäkla fort, Prisen lekte lite med grimskaften och lyckades komma under med huvudet. Jag skulle precis lugnt bara fixa till det men istället kastar han sig iväg så fort att jag inte hinner hindra honom, som om han hade eld i baken.
Rätt på Casio som står mitt på stallgången med Ebba med sådan smäll så att hästarna framförallt Casio nästan går omkull, men klarar sig precis och Prisen fortsätter genom stallgången i 180...
När jag går för att hämta honom på andra sidan stallet känner man hur det luktar bränt på golvet... Måste vart broddarna som slipas mot ytan...
Det gick bra med båda hästarna, jag och Ebba mest skrattade... Vilket jag inte tycker är fel, det är bättre att man kan slappna av när något händer än att man själv ska stressa upp sig och det gick ju trots allt bra.
Såhär i efterhand tänker jag på att det hade kunnat gått mycket värre, som att Ebba hade lika gärna kunnat hamna i kläm... Usch knashäst, kan säga att Casio vart bra förvånad :P och vi skrämde slag på Johanna som var längre in i stallet hos sin ponny...
En dålig dag till häst är bättre än en bra dags fiske
Idag har inte varit en bra dag, skulle ha kunnat vart bättre. Red med på en vuxenlektion med Prisen, i slutet av lektionen frågade min tränare mig "Är det du eller han som inte är på humör idag? Eller är det kanske båda? Jag har sätt bättre :)"
Jag svarade att jag inte visste... Det gick ingen bra, han var stark och streta emot, jag kände mig hård i handen och nej, idag funkade det bara inte :(
Men det är otroligt skönt att ha en tränare som känner en såpass bra som hon gör, hon vet vad jag kan och vad jag vill, hon märker när jag inte är på humör och ger mig alltid goda råd när allt bara går fel.. Hon gav mig tips inför morgondagens ridning...
Jag ska ta ut Prisen i ridhuset innan de börjar bygga upp hindren till hoppträningarna. Då ska jag sätta på musik och försöka koppla bort allting, jag ska träna på galoppfattning och jag ska koncentrera mig, gemig fan på att jag kan det här. Jag ska rida med mer ben, det är det jag tappar. Jag måste också korta mina tyglar och ska inte alls behöva ta så mkt i handen (där av slipper jag känna mig dum o hård i handen, jag behöver ju inte vara det)...
Jacquard fick stå, som sagt så sprack min lilla planering redan i början av veckan. Gick iaf in och gosade med honom, han buffade på mig och jag buffade tillbaka. Det vart liksom som en busig liten kamp vi hade, inte som det brukade. Sen kliade jag honom massor pannan innan han buffa en sista gång (lite småsurt) och började äta av det sista utav höet...
Jag tänkte på det idag, har ju lärt mig att man ska bli sur och "säga till" hästen när den bufflar. Eftersom det är en dominans grej som den gör.. Men behöver det verkligen vara så? Vem har sagt att det alltid är det rätta? Jag vill dessutom inte behöva vara "dominerande" en "ledare" över hästen på det sättet... Jag vill istället kunna "leda" hästen som hästarna i flocken alltid gör. Jag vill gå ifrån "western NH" och istället hitta en relation via sällskap och kärlek.
Idag var det en person i stallet som skrek till sin häst, vad är meningen med det? Skriker man till sina vänner om man tycker olika? Hur ska man då kunna vinna tillit.. Kärlek.. en bra relation?
Jacken visar ofta om han tycker ngt är fel, han kan buffa för att han är på dåligt humör eller bara lite smått irriterad. Det är svårt o förklara, som nu var det som om han buffade lite för att han tycker att jag dissat honom för mycket under kvällen. Vet att han höll koll på mig, lyssna när jag prata med Prisen osv. Sen när jag gick in till honom, var det som om han ville säga "Jaha, nu duger jag?" Åh min gulle <3
Surprise visar mer och mer sin personlighet, som när jag ställer honom på gången, sätter aldrig fast mina hästar om jag absolut inte måste. Men Prisen är lite busig så han måste ha grimskaft hängande framför sig än så länge ^^
Då sänker han ibland huvudet sakta lite i smyg för att kanske lyckas smita under grimskaften (han har lyckas en gång) men när jag säger "hörrudu jag ser dig" så bara skakar han busigt på huvudet.
Hästar är verkligen underbara djur, alla ser inte det fina, personligheten. Tyvärr är de bara det "djur" i mångas ögon, som ska uppfostras och lyssna på minsta lilla du säger och gör...
Ett kanske ganska tråkigt o långt inlägg, men speciell för mig.. Klockan är dessutom mitt i natten, men inlägget handlar om den 4 feb 2010. 
Allt för dig
Lång dag idag, hinner inte blogga ikväll. Planeringen sprack redan första dagen, Prisen fick stå för jag hann inte rida honom. Massor med plugg nu.. usch men bara att kämpa sig igenom det.
Men.. jag är glad! Så mycket pengar jag la ner på Jacquard idag har jag aldrig gjort förut, och aldrig har det känns så bra som det gjorde idag.
♥
sweet dreams
Fick jag idag när jag kom tillbaka till stallet... Det började med att mammas tömkörnings tränare var där, vi småpratade lite om hästar, träningen osv. En otroligt trevlig tjej/dam, gillar henne skarpt!
Hon kommenterade då en film som jag lagt ut på youtube, som hennes dotter hade visat henne. Hon sa att den var jättefin, att den berörde henne och att hon hade typ börjat gråta, hennes dotter tyckte tydligen att hon var jättepinsam!
Filmen var såklart en liten bildserie med Bonito, som jag hade lagt ut några månader efter att ridskolan tog tillbaka honom...
Efter hon hade åkt pratade jag och mamma lite, om hur duktig hon är osv. Hon skulle tydligen kanske behöva ta bort sin häst och då troligen helt sluta med hästar, trots nya möjligheter till eget ridhus, fint stall osv.
Då sa mamma "Det är som du med Bonito, du kämpar ju fortfarande" och vi pratade lite om när man tappar lusten när alltet försvinner liksom... Samtalet, orden betydde otroligt mycket för mig... ♥
They don't understand
Varför ser dom inte det jag ser, jag har sagt mitt, men de lyssnar ändå inte skit på mig. Men hur fan kan man vara så blinda? Vad är problemet.
Det är så jävla mycket skitsnack, jag mår fan illa...
En dag i taget...
Så vi körde på, jag tog en dag i taget och tänkte inte så mycket mer på det, två år är en lång tid.
Med tiden hittade vi varandra mer och mer och ångesten över att han inte var "min" häst började komma, allt vart så mycket svårare eftersom hans ägare hade flyttat sin nya häst i samma stall + att hans medryttare fortfarande red honom en gång i veckan.
Anledningen till det var för att hon tyckte om honom så mycket, jag var tacksam över att få ha honom så det var mer ett "tack" än ett behov. Men saken var den att hon skulle få ta en westernlektion på honom en dag i veckan, men vad jag kan minnas vart det inte en enda lektion, jag visste knappt vad hon gjorde eller hur hon red honom.
Det gjorde allt så mycket svårare, att hela tiden känna ögon i nacken (fast att det inte var så) och hoppas på att dem inte tycker att jag skulle hantera honom helt idiotiskt.
Jag skulle helst rida utan nosgrimma, om den fanns där skulle den sitta lös och jag skulle tränsa på ett speciellt sätt osv.
Jag kommer ihåg att han fick ha en pullarnosgrimma på sig på våran första tävling, han ansträngde sig lite och andades ganska tungt. Tydligen var det för att jag hade pullarnosgrimma...
Medryttaren följde även med på våra första utetävlingar, då han har problem med transporter, så vi lastade och gjorde allt på hennes/deras sätt, trots allt dem som kände hästen bäst.
Det gjorde mig osäker, allt vart sån stor grej.
Tiden gick och sommarlovet kom, gav mig en anledning att rida "min" häst själv alla dagar i veckan, det var en otrolig lättnad. Ägaren flyttade även sin nya häst på bete, därav försvann kontakten helt med Jackens gamla medryttare (hon red nämligen ägarens nya häst väldigt mycket).
Nu började vi köra helt på vårat sätt, vi blev bland annat av med hans transportproblem.
Nu går han in på 4 sekunder när det förut kunde ta en timma, han stå kvar i transporten längre och man behöver inte kasta sig ut så fort bilen stannar.
Mitt band med honom blev starkare och en dag insåg jag hur mycket han betyder för mig, den dagen är en annan historia. Jag insåg också att det var hans medryttare som hade styrt och ställt ganska mycket, hans ägare visste att han inte kunde ha det bättre än hos mig och hon gillade mina metoder.
Hon fick ofta tårar i ögonen när hon såg oss två ihop, som på tävling, träning eller som när hon hittade oss två ute på youtube.
När han sedan fick stå på bete granne med hennes "nya" häst sa hon något till mig som kommer att betyda mycket. Hon sa öga mot öga att jag skulle få ha honom så länge jag ville och att han är till salu till mig, alltså att jag får köpa honom precis när jag vill.
Det är hennes ögonsten jag har, vet inte hur många år hon haft honom men jag litar på hennes ord, jag snarare lever på dom.
Samtidigt kan jag inte sluta vara nervös varje gång hon ser oss på någon tävling eller träning, kan inte hjälpa det. Det måste vara efter min förra foderponny som kom att betyda allt för mig, som jag fick ett sorgligt slut med. Massor med löften som de inte kunde hålla, massor med skitsnack och lögner. Det gav mig ett sår djupt in i hjärtat som aldrig kommer att läka, en saknad som jag kommer få leva med livet ut.
Men tack vare Jacquard kan jag leva med såren, han var mitt hopp som kom för ett år sen. Därför måste jag lita på orden, och därför tror jag på dem...
Vart jag egentligen ville komma med det här inlägget var att jag håller på med en bildserie från vårat år ihop, som ni märker är jag en ganska känslosam person och texterna kan råka bli liiite längre... ♥
Jack, dålig humör...
Jacquard visar veldigt tydligt om något är fel, om det är något han inte är nöjd med. Vilket är bland det bästa med honom, även fast han är lite utav en humörshäst.
Finns inget värre än hästar som inte visar smärta osv. Hur ska man då veta? Jag har lärt mig efter Bonito (min förra saknade, älskade foderponny) att vara riktigt uppmärksam med att lyssna på hästen.
Som JF Pignon sa på sin klinik "pratar hästen, är det något fel".
Därför har det varit lite jobbigt den senaste tiden då Jacquard har varit på ganska dålig humör, i boxen och vid all hantering då.
Han har naffsat, surat och varit hur grinig som helst, inte alls samma Jack som jag känner igen.
För inte så länge sen var han grinig för att han fick stå i sjukhage ett par dagar (missförstånd mellan oss och personalen) men det var länge sen och gick över fort.
För några veckor sen hade han sparkat sig själv under magen, fick två bulor som gjorde ont. Red då barbacka en vecka och det märktes inte alls av när man red, inte ens med sadel sen.
Men när mar borstade, då slickade han öronen bakåt och högg i luften. Nu är bulorna borta men han blir fortfarande grinig när man borstar, så jag misstänker att "bulorna" flyttat sig bakåt och fortfarande kanske gör ont.
När man rider märker man ingenting alls, då är han lika underbar som alltid. 
Kanske det varit lite för många olika som har fått rida på honom den senaste tiden, han är så otrolig känslig, mår allra bäst som enmanshäst.
Inprincip vem som helst kan rida honom, det är inte det jag menar. Vad jag menar är att han behöver en person, en som verkligen bryr sig, inte fler.
Det är det jag har lärt mig under det här året med honom, han är speciell. Jag vet med mig själv att jag aldrig kommer klara av att lämna honom, har aldrig älskat honom så mycket som jag gör nu...
Ibland när jag pysslar med honom kan han vända på huvudet och bara kolla på mig.. En gång såg han djupt in i mina ögon.. länge.. Åh vad jag vill veta vad som döljer sig där inne, bakom hans varma, tanksprida ögon.
Kommer vara extra uppmärksam på honom just nu, jag börjar bli lite osäker på vad han vill säga mig.
Kyla
Man skulle inte kunna få igenom något med stenfrysna fingrar och fötter, så idag har vi bara kämpat med att få upp värmen i huset.
Hästarna på ridskolan fick stå inne hela dagen för att det var så kallt imorse, vilket jag tycker är helt fel. Hästar klarar av kylan mycket bättre än vad vi gör, därför ska man inte jämnföra sig själv med hästen som en viss person verkar göra.
Men hur vet man att hästen inte kommer frysa?
Det bästa man kan göra är att öka grovfodret, ju mer hästen äter, desto lägre temperaturer klarar den. Dock är det inte många som skulle kunna tänka sig att öka foderstaten på sin häst... Istället slänger de på ett extra täcke, men jag har läst lite om det och ska visa er vad de skriver om just den biten.
Taget från en artikel från "Hippson"
" Dubbla täcken både onödigt och riskfyllt
- Att lägga på hästen ett extra täcke ger bara tio procent bättre isolering. Det är dessutom tungt för hästen och kan ge ryggproblem. För varm täckning kan också leda till att hästen ökar sin fuktavgivning under täcket och får svampangrepp. "
Det är mycket olika från häst till häst hur bra de klarar av kylan.
Jacquard som exempel har aldrig frysit något, men han är också den häst som får mest grovfoder i vårat stall (bortsätt från Comet som får fri tillgång). Innan jag fick honom gick han också på fri tillgång, vilket har den största betydelsen till att han inte fryser.
Dessutom beror det också lite på rasen, han är en connemara som sätter bra mycket mera päls än som exempel Surprise som är en arabkorsning. Men när jag tänker efter nu beror det nog mest på individen, då vi har en arab på ridskolan som sätter minst lika mycket päls som teddybjörnen Jacken.
När vi klipper hästar tar vi bort den naturliga isoleringen, pälsen. Därför är det viktigt att man sätter på ett täcke som ersätter det vi tagit bort, annars sätter vi oftast på täcken i onödan.
Det finns två sätt som hästen tydligt visar om den fryser.
Jag citerar "Om hästen reser pälsen eller skakar är det ett tecken på att den fryser, säger Karin. Om du inte ser några av dessa tecken så kan du vara ganska säker på att din häst inte fryser, hur kallt du själv än tycker att det är."
Så släpp ut era hästar, släng ut extra mycket hö/hösilage och låt dom njuta av den friska luften istället!
Har du något att tillägga? Ordet är ditt.
