trulsdotter

Det var skönt att komma till stallet idag, att äntligen få träffa på mina hästar efter den långa helgen som varit. När jag pratade med dem vakna båda upp direkt och Prisen hmmrmmade till mig... kan det bli mysigare? Har inte blivit bemött på det sättet ända sedan tiden med Bonito.
Åh vad hästarna kan få mig att bli så känslosam.

Lektionen med Prisen gick dock ingen vidare, ville egentligen avsluta lektionen men Evaa tyckte jag skulle vara kvar. Det var inget fel på hästen, inget fel på mig. Bara en liten störd och onödig start från stallet som hände.. Som gjorde mig för tillfället sjukt irriterad men som är lite sak samma nu.

Många känslor svämmade över den här lektionen, första gången på länge jag kände tårarna brinna i ögonlocken. Det var inte pga den stressade hästen, inte för att det var en halvdålig dag... Det är mer tankar som svämmar över, frågor jag inte har svar på. Jag känner mig så otroligt vilse och just då bara trängde sig känslorna fram, att få skritta hem själv i mörkret var det jag behövde, för att låta tårarna falla utan att behöva svara på frågor jag ändå inte kan svara på. Väl framme i stallet hade jag samlat på mig nya krafter och nya tag, för att fortsätta leva i nuet.
Varför jag skriver det här är väl för att bevisa att det går att kämpa och må bra även om något tynger ner dig, samtidigt som det är okej att ibland få släppa ut det.

Jag gick ut med Jacken en kortis också, stod dessutom länge och borstade. Han fäller som tusan nu, men är inte alls på lika dålig humör längre. Han har nu snart fått vila i en månad och jag tror det verkligen har gjort susen, på fredag kommer massören så får vi se vad hon säger och tycker om honom :)
Sen tror jag att det börjar bli dags att sätta igång knasen, längtar verkligen, har saknat hans mjuka steg något enormt. Prisen är underbar han med, men dem är det på så olika sätt.
Jag har börjat använda backontrack täcke på honom lite smått, tänkte skriva ett speciellt inlägg om just det lite senare.